Jensine

Dagen D. om 7,5 timmar är hela högen Holmgren här! tror att jag till och med vaknade med ett leende på läpparna. känner mig som en förälskad tonåring, som är pirrig och ser världen genom ett rosaskkimrande filter. längtar så mycket efter att turista, eftersom jag inte riktigt gjort det än. jag har ju varit inne i stan, men det var antingen själv eller med Sofie. jag saknar den där "hela konkarongen"-känslan som man får när man går runt med familjen: förvirring, osmidighet, ineffektivitet. det slutar alltid med irritation för min del, eftersom jag har noll tålamod. men även det ser jag fram emot, helt klart en del av charmen.

for iväg på IKEA idag för att köpa lite täcken och kuddar inför imorgon då LA FAMILIA kommer och invaderar huset. kommer bli trångt och varmt, perfekt! det känns superkul att dom kommer, och speciellt nu när Sofie har hela sin familj här. då märker man hur ensam man själv är. samtidigt känns det nästan lite tidigt, eftersom det är mer än halva tiden kvar när dom åker.. bara vetskapen om det gör det svårare. en himla tur att räddaren i nöden, Amanda,  kommer 5 dagar senare och livar upp stämningen.

9 dagar spenderade i Madrid nu, 34 kvar. det innebär att jag redan klarat av 21%!shit pommes. dessutom kommer familjen på besök om 5 dagar, och Amanda om 14. tiden kommer rusa iväg hoppas jag :) det går faktiskt riktigt bra hittills, har nog inte riktigt fattat att jag är här än. det underlättar så mycket, och betyder så mycket, att ha någon här nere som vet hur allt funkar, att ha ett rum som är trevligt, en helt underbar park nära, tvättmaskin i huset (sådana banala saker betyder asmycket för mig), hittills okej mat, och trevliga spanjorer i huset. allt är så smidigt, smidigare än jag någonsin drömt om. PEEERO.. (=men, som våran lärare säger med en riktig Disneyhäxa-röst), så finns det såklart ett hinder för total lycka härnere. så fort jag tänker på BRUCE så kniper det till i hjärtat, vissa gånger nästan panikartat. jag försöker intala mig att han bara är en katt, att han inte är ett barn och därför inte saknar mig, och att han har det bra (bättre?) hemma i Lögdeå där han får leka fritt utomhus när han så önskar. mestadels försöker jag att inte tänka på honom alls. har bytt bort honom som bakgrundsbild på mobilen, men inte på datoran. där får han stanna kvar. gud, jag kan inte ens blogga utan att känna ett uns panik. vill inte veta hur det kommer att kännas att lämna bort mina barn när/om jag i framtiden får sådana. kommer aldrig att kunna åka bort!

gud vilken helg! har hänt så mycket att det är inte klokt! först och främst fick vi ju helg i torsdags, vilket är riktigt skönt. vi är lediga varje fredag, och det tänker jag minsann utnyttja. men som sagt, i torsdags blev det utgång, och i fredags var vi på museum. det var riktigt kul att komma tillbaka till Prado, se Las Meninas och Goya igen. allt var som förut, claro. och vi som, när vi vid 18-19-tiden satt och åt, mest var sugen på att vara hemma och ta en lugn kväll, svirade såklart om när vi fick nys om en bra, gratis bar med gratis drinkar till alla tjejer. hittills, förutom studentkortet som gör att jag går in gratis på Prado hela tiden, är det bästa med Madrid att vara tjej i Madrid. så sinnes många fördelar. oj oj. och festen var skitkul, verkligen. först hemmafest med pizza, och sedan utgång. love it! lördag morgon for vi till Segovia (google it!) och såg akvedukten. extremt mäktig, verkligen. så stor att det är svårt att ta in, och väldigt svårt att fånga på kort. den synen kommer jag att minnas för alltid. efter det då, lördag kväll, tog vi det äntligen lugnt! vi dukade upp med pizza, godis, chips, dipp och frukt i ugnen med smält choklad. gud si gott! till det såg vi true blood. första gången för mig, inte direkt imponerad. extremt löjlig serie so far. inatt sov jag 10 timmar, asskönt, och steg sedan upp för en heldag på El Rastro, största marknaden ever (Åsele kändes som ingenting) där det pirrade i shoppingnerven hela tiden, vilket satte sina spår i plånboken. tur att det är svinbilligt!

godermorgon! och det är sant, vaknade inte förrän 1,5 h sedan. det har väl inte hänt på år och dar att jag sover längre än till 13, men så är Spanien lite udda också. det blev ju utgång igår som planerat, vi var väl framme vid baren vid 21.30 nånting. efter några timmar for vi och åt middag (!), och sedan väntade den riktiga utgången. vid 4.30 kanske så gav vi upp, och for och åt churros (friterad deg, typ långsmala munkar, doppade i smält blockchoklad - slemmigt men mättande). när klockan var 6, och metron äntligen började gå igen, drog jag mig hemåt och stupade isäng. det tar på!

hola! har just kommit hem från första lektionen för dagen, har nu "hål" i 5 timmar, sedan lektion igen till 20.30. knäppa spanska seder. jag längtar mest till lektionen är över, för då väntar intercambio och utgång! torsdagar är stora festdagen här omrking, så jag tror att det kommer bli kul. intercambiot innan betyder att man träffas en massa studenter från andra länder och spanjorer och pratar, här blir det på någon bar.. definitivt en utmaning!

jag skulle kunna börja varje inlägg med "Vilken dag!" för det är så det varje kväll har känts. jag är helt slutkörd, både fysiskt och psykiskt, mest psykiskt kanske. det tar på att nästan hela dagarna tänka när man pratar, att alltid måsta anstränga sig. efter en extremt svår lektion med enbart nativos, spanjorer, om spanska språket i 3 h kom jag hem till en pratglad portugis i köket som, medans jag gjorde middag, pratade om vin, norden och spanien. missförstå mig rätt, det är väldigt roligt, men kanske inte när man bara vill sova.

första dagen i Madrid avklarad! och jag lever!

Äntligen framme! vilken dödens dag det varit. emotionell berg-och-dalbana med en massa undertrycka känslor (dom får komma fram senare), försenade flyg och evighetsväntan på väskor. hur som haver sitter jag nu i min lilla,lilla säng med trådlöst internet och inrett rum. känns än så länge helt okej, mer än okej faktiskt. här kan jag överleva.

klockan är 21.35 - vilket betyder att mitt plan till Spanien lyfter om 14 timmar. jag är färdigpackad, färdigpluggad och snart emotionellt redo att fara. har redan gråtit en skvätt medans Bruce praktiskt taget låg och sov på mitt ansikte, mest över att lämna honom. är rätt säker på att jag kommer gråta en skvätt imorgon också över samma sak. hur man blir så fäst vid en katt att han är den som man kommer sakna mest går lite bortom mitt förstånd, men det är inget att göra åt.

bör jag känna mig kränkt över detta eller? som fräknig alltså..

varför känns det som att Bruce är gosigare, gulligare och underbarare än någonsin veckan innan jag far, och lämnar honom för 6 veckor? GUD SÅ JOBBIGT!

just nu är det exakt 10 dagar och 13 timmar tills jag far till spanien, utan återvändo. herregud, så nervös jag är! när jag berättar det för folk försöker jag låte supertaggad (vilket jag nog egentligen är innerst inne) men mest är jag bara.. rädd/ångestfylld. det kändes lite bättre när jag fick ett mail från S idag som redan är där nere, som berättade att det finns både kök och tvättmaskin i huset jag kommer bo i. sådana triviala (fast ändå rätt viktiga va?) saker oroar jag mig för här hemma. åh, jag tänker alldeles för mycket. men det är så mycket som ska göras! hittills har jag kommit på dessa saker: