For the ones who had a notion, a notion deep inside that it ain't no sin to be glad you're alive.
alltså, denna helgen. oj. känns som en evighet sedan jag lämnade jobbet på onsdag kväll för att sedan stiga upp i ottan och åka 95 mil söderut, till Göteborg och Bruce. bilresan var en pärs, men ingenting mot vad hemresan var. mer om det sen. först, Göteborg får 3 av 5 plus. gillade shoppingen, uppskattade inte skyfallet som på lördagen orsakade evakuering av Nordstan-gallerian och en smärre syndaflod överallt. 
på lördagen, innan regnet, var vi på Naturhistoriska museet och hälsade på Malmska Valen, världens enda uppstoppade blåval. alla tre syskon Holmgren är smått fascinerade över vattendjur, och valar är mitt favoritdjur just för att de är så overkliga. 30 meter? sick.
bruce då? jomen, alla som läst aftonbladet senaste dagarna har knappast missat de historiskt bra spelningarna han gjorde i helgen. efter fredagskonserten var jag lyrisk, jag hade fått höra de ganska väntade Promised Land, Badlands och Born To Run, men framförallt de totalt överraskande Prove It All Night, My Love Will Not Let You Down, Youngstown, Drive All Night (bäst) och Rosalita.
när sedan lördag kom, med sittplats denna gång (väldigt bra med tanke på vädret) så blev det så många gånger bättre. det är lättare att rada upp de dåliga låtarna som spelades än de bra, för det var väldigt få av dem. bäst var: Im Goin' Down, It's Hard To Be A Saint In The City, The River, Because The Night (bäst av de bästa), Backstreets, Badlands, Land Of Hope And Dreams, THUNDER ROAD, Born To Run och Jungleland. jisses.
Minnet av helgen solkades dock lite av vad som senare hände på hemresan på söndagen. trötta och slitna åker vi hemåt med en bil som krånglar så mycket att vi i Örebro lämnar den på en verkstad och fortsätter i hyrbil hemåt. fyra mil senare så är vi med i en bilolycka, som med ännu mer otur än vi hade kunde ha blivit riktigt otäck. av någon outgrundlig anledning (brist på konsekvenstänkande?) stannar bilen framför oss för att kolla på ett överkört djur på en 90-väg. med mycket mötande trafik är det inte mer att göra än att bromsa in och invänta. det uppmärksammade inte den unga tjejen som kom körande bakom oss, och vi blir påkörda bakifrån i 90 km/h och slungas framåt cirka 50 meter. det är märkligt hur någon sekund kan kännas som en blinkning och en evighet samtidigt, men det gjorde det. tur i oturen skadade sig ingen särskilt mycket, och det gick smidigt att checkas på sjukhuset. det kändes minst sagt drygt att efter det köra hem de sista 65 milen, men det gick. fortfarande trötta, och med rätt så stela och ömma nackar, är vi nu hemma och håller tummarna för att vi slipper framtida whiplash-besvär. det vore onice.
